Den indonesiska ockupationen av Östtimor 1975-1999; en kontroversiell period präglad av krig och självständighetskamp.

Den indonesiska ockupationen av Östtimor från 1975 till 1999 är ett komplext historiskt kapitel, fyllt av kontroverser, våld och politiska intriger. För att förstå denna tragiska period måste vi ta oss tillbaka till den koloniala eran, då Portugal styrde över Östtimor i över fyra århundraden.

Under andra världskriget ockuperades Östtimor av Japan, vilket skapade ett vakuum av makt när kriget tog slut. Portugal återtog kontrollen men mötte växande inhemska rörelser som krävde självständighet. 1974 genomfördes en revolution i Portugal, “Nelägensrevolutionen”, och den nya regeringen lovade att ge Östtimor självbestämmande.

Just då såg Indonesien, under ledning av president Suharto, en möjlighet att utvidga sitt territorium. De stödde den timoreesiska FRELITIN-rörelsen (Frente Revolucionária de Timor-Leste Independente) som krävde självständighet från Portugal men även från Indonesia.

Den 28 november 1975 invaderade Indonesiska trupper Östtimor, med påstått stöd från den timoreesiska befolkningen. Den indonesiska regeringen hävdade att de ingrep för att förhindra kaos och kommunistisk expansion i regionen. Men sanningen var mer komplex.

FRELITIN hade kopplingar till vänstergrupperingar, men Indonesien ville också säkra tillgång till olja och andra naturresurser som fanns i Östtimor. Dessutom såg de östra delen av ön som en strategisk plats för att kontrollera sjöfarten i regionen.

Den indonesiska ockupationen ledde till en brutalt krig. Uppskattningsvis 200 000 personer, mer än en tredjedel av Östtimors befolkning, dödades under 24 år av våld och förtryck. Indonesiska soldater och milisgrupper utförde massakrer, tortyr och tvångsförflyttningar.

Många timoreesiska aktivister som försökte motstå ockupationen kidnappades, torterades eller mördades. Den indonesiska regeringen förnekade länge övergreppen, men bevisen växte sig allt starkare.

Internationella organisationer och människorättsgrupper kritiserade Indonesien hårt för dess brutala behandling av timoreesiska befolkningen.

Även om Indonesien försökte legitimera ockupationen genom att hävda att den bidrog till utveckling och stabilitet, var verkligheten annorlunda. Östtimors ekonomi blev försummad och fattigdom spred sig.

Konsekvenser av ockupationen:

• Över 200 000 döda timoreeser.
• En hel generation traumatiserade av kriget.
• Ekonomisk stagnation och underutveckling i Östtimor.
• Internationella sanktioner mot Indonesien.
• Förlust av internationell trovärdighet för Indonesien.

Vägen till självständighet:

Mot slutet av 1990-talet växte trycket från den internationella gemenskapen för att Indonesia skulle lämna Östtimor. I augusti 1999 hölls en folkomröstning där den timoreesiska befolkningen fick rösta om de ville bli självständiga. Resultatet var överlägset:

Alternativ	Röster (%)
Självständighet	78.5
Del av Indonesien	21.5

Den indonesiska regeringen tvingades att acceptera resultatet och Östtimor blev självständigt den 20 maj 2002.

Den indonesiska ockupationen av Östtimor är ett exempel på hur kolonialismen och geopolitiska intressen kan leda till våld och förtryck. Det är en tragisk historia som inte får glömmas bort, och som lär oss vikten av att värna om mänskliga rättigheter och folkkans rätt till självbestämmande.

Nyckeltal från ockupationen
Årtal	1975 - 1999
Döda	Över 200 000
Flyktingar	Över 250 000
Folkomröstningen	30 augusti 1999
Självständighet	20 maj 2002